Vägen till broloppet 2010

På lunchen igår satt vi o pratade om en flytt som ska ske för halva vårt företag. Jag är inte med i flytten, vilket inte hade stört mig faktiskt. Men jag fick tydligt klart för mig att det är minsann ingen av de dryga 70 medarbetarna som vill flytta (trist). Så jag försökte vara lite positiv o peppande… ”man får ju se det som en möjlighet… att det kommer leda till något bättre… o väljer man att inte följa med så får man ju ett annat jobb.” Ojojoj, det var ju så oerhört dumt sagt. ”Lilla, lilla, lilla gumman, man FÅÅÅR inget annat jobb, man får SÖKA ett annat jobb” (o så med värsta spydiga, nedlåtande rösten som att jag inte fattade någonting, naivare än mig kan man liksom inte vara, jag som trodde att det räckte att knäppa med fingrarna… fan osså). Men visst, med den inställningen kan man ju sitta där arbetslös. Jag vågar nästan, nästan hävda att vill man så har man ett jobb. Jag skulle i alla fall hellre dansa runt med en städmopp o ge städtanten ett gladare ansikte än att gå hemma.