Vägen till broloppet 2010

Gunvor från Djursholm, född 1930, är en kund som brukar ringa mig varje kvartal då det är dags för henne att betala sin försäkring. Så igår slog hon mig en signal, en mycket trevlig och sannerligen en mycket fin dam. I slutet av samtalet blev det lite konstigt...

Gunvor – Jag ringer dig när det är dags att betala nästa gång igen.
Jag – Nja, jag kommer vara ledig under en längre tid snart, men det går
jättebra att du ringer o pratar med nån av de andra tjejerna så hjälper de dig.
Gunvor – Jaha, är det av någon rolig anledning?
Jag – Ja jag ska ut o resa, så jag är inte här mellan november o mars.
Gunvor – Jaha, är det ditt första barn?
Jag – Ehh… ehh… eh ja
Jag blev så ställd så jag visste inte vad jag skulle säga (o så ville jag inte göra
henne besviken heller, för hon lät så glad för min skull J), o helt plötsligt hör jag
mig själv säga ”ja” J, o när hon hörde hur jag tvekade sa hon:
Gunvor – Ja eller första levande kanske!? Jag fick också missfall.
Jag – Mm……

O kort därefter avslutades samtalet, o hon försäkrade mig om att vi skulle höras innan min ledighet.

Så frågan är hur jag gör nästa gång hon ringer. Ska jag köra på o berätta hur magen växer eller ska jag låtsa att det blivit ytterligare ett missfall. Nä, jag får nog köra linan ut nu känns det som. Jag har varnat kollegorna att de ska hälsa att jag o lillknodden mår bra ifall hon ringer under min ledighet.

Men jag hade ju lite dåligt samvete igårkväll, så jag funderade nästan på att ringa upp henne o be om ursäkt o berätta att det blivit ett missförstånd, hahaha. Min kollega kom med ett briljant tips på vad jag skulle kunna säga: "Hej tant, vi taldes vid igår o då sa jag (efter att du inte hade hört vad jag egentligen sa) att jag skulle ha barn. Jag skulle bara meddela, efter en kvälls ljug-ångest, att det inte stämmer."